2019-04-20

Jag piskar mig själv!

Yes, I do!

Jag blir bättre och bättre på löpningen. Sprang bara 2km idag, men gjorde det på 11 minuter. Så är nere på 5.38 i hastighet nu :)
Jag blir så stolt över mig själv. Men damnit va tungt det va. Det hade nog varit lättare om det inte varit mitt på dagen, kvällen är min favorit-tid att springa. Lättare luft då!

Förövrigt ska jag kolla upp min mage. Den verkar vara lite småtjurig på mig. Misstänker IBS.
Och så ska jag kolla upp lite leverfläckar nästa vecka. Är lite nervös inför det. Har en som ser lite speciell ut. Håll tummarna för mig!

Idag ska vi ut till Svartmåla till Robins far.
Jag har inget firande i mig för påsken. Jag tyckte det va mysigt som barn att måla ägg och hänga upp fina fjädrar och små påskägg i riset.
Men det är inte riktigt så att Robin och jag sätter oss och målar ägg och plockar ris liksom. Plus att påsk firas av oss med ägg, kycklingar och godis. Men det är en kristen högtid egentligen som vi alla vet, och jag är inte alls kristen.
Men julen firar jag gärna. Men då med tanke på tomten och presenter. Inte för Jesus och kristendomen.
Hm.
Ja, denna värld alltså.
Uppskattar dock alla lediga dagar! :D

Såe Glad Påsk då!

2019-04-11

Goals



Seriöst, så jävla snygg!
Det där är tamigfan goals. Om jag ändå hade någon som piskade mig och såg till att jag äter vettigt.
Jag äter iofs ganska bra nu, godsaker en gång i veckan. Alltid nåt för att vara jag!

Någon som känner sig manad? Too wipe me in to shape?
Jag tycker verkligen det är så skönt att träna på gymet, men det är så långt bort ibland.. (typ 800m)

2019-04-09

Bestämt mig?

Okej, ja!

Jag har sökt in till kursen.
Blir jag antagen så kommer jag ta den/gå den. Tror att det är bra för mig. Visst, det är kanske onödigt med mer studielån, och "bortkastad" i det syftet som jag tar kursen.
Men samtidigt så tror jag att det verkligen kan få mig att våga tag i drömmen på riktigt, eller alternativt göra att jag känner att detta är inte något jag vill, trots att jag velat bli det sen barnsben.

Jag hade tankar om att söka in till huvud-utbildningen i maj nu, och har inte bestämt mig riktigt där än. Om vi kommer baka barn så känns det jävligt dumt att söka in till nåt som man sen måste hoppa av för att ungen ska ut. Och så ska man vara hemma i 1 år. Tänker väl att jag söker efter den perioden. Har väl bestämt mig för det.
Jag hatar att jag tvivlar. Hatar att jag har blivit inmatad den här tviveln. Damn you!
Varför kunde jag inte bara bli trodd på och peppad? Istället för nekad, misstrodd och nedtryckt?
Jag hade med all säkerhet varit någon annanstans i livet då!

Jag har iaf fått ett vikariat på Jägis. Börjar 1 juni, är på 100% under sommaren fram till sista augusti med tanken på kursen som jag sökt, som jag inte vet om jag kommer in på än. Den börjar i slutet på augusti/början på september.
Dagarna känns faktiskt bara bättre och bättre. Känns som jag äntligen blivit insläppt ordentligt nu. Och det märks väl på mig att jag känner mig mer bekväm nu när jag kan mkt mer än vad jag gjorde i början.

Nej, jag vill bara göra det här. Jag vill så himla gärna! Önskar man kunde vrida tillbaka tiden.
Jag har bara varit en stor enda fegis.
Ska sluta med det, här och nu!

Aja, jobb ikväll på Bishop.
Varje gång, varje pass - tankarna smyger iväg dit dom inte ska. Ja, det va ju kul så länge det varade!

2019-04-05

vardagen

Om jag ska läsa av hur min kropp beter sig, så skulle den betyda att jag är stressad.
Har mycket små saker, problem med mage, huvudvärk, trött, acne, försenad mens (som äntligen kom häromdagen) osv.
Huvudvärk har jag haft av och till hela tiden, och den verkar vara knuten till mens eller när jag tränat rygg/traps. Skulle behöva gå på massage, men det är såå tråkigt att lägga pengar på sånt.
Bästa vore om Robin kunde massera.

Trött vetifan alltså. Jag somnar runt 23-00 och vill sova till 8, istortsett varje dag. Jag måste tvinga upp mig själv. Jag skulle bara vilja vakna och inte känna att ögonlocken är tunga som bly. Men bara jag väl går ur sängen så är jag ju vaken ordentligt. Men jag ska ta mig dit oxå.
Jag tycker ju om att komma upp tidigt när jag är ledig, vill få ut mer av dagen. Så jag kan med gott samvete sitta i soffan en stund och titta på serier, men ändå hinna gå flera långpromenader med tjejerna, träna, göra nåt vettigt liksom.

Försenad mens i 3v. Ja, vi har ju slutat äta ppiller, så va inte omöjligt att det skulle vara en bebis i magen, men fick mensen nu häromdagen. Har dock fått frågan om jag är stressad.
MEN jag KÄNNER mig inte stressad, iaf inte så som jag skulle tro att jag borde känna mig.

Jag känner mig lugn, men har ju gnaget av pengar, framtid, hundarna och träning/hälsa i huvudet hela tiden. Jag vill känna mig nöjd med mig själv och se på kroppen att jag mår bra.
Aknen kan ju vara för att jag faktiskt slutat med pillrena som hjälpte mot mina problem med aknen. Tänkte väl att det är ändå 15 år sen jag började äta dom, och att kroppen jobbat ikapp och "vuxit" upp så jag inte behöver se ut som en 14åring längre...

Jag har fått höra flera ggr nu sen jag började på jägarvallen att folk tror jag är mellan 20 och 25 år.
Wtf? Alltså, fine! Det är en komplimang, så det är bara att le och suga åt sig!

Har oxå nämnt för flertal att jag alltid velat bli polis, och att jag fortfarande dagligen tänker på detta och vill ta tag i den drömmen. Varenda en tycker att jag skulle passa som polis! Jag fullkomligt ÄLSKAR att få höra det!
Känns så underbart, dom tror på mig, jag känns trygg, rak, ordentlig, ärlig. Kan inte bli gladare :)
Så framtiden kanske byter riktigt där med. Den som lever får se!
Jag anser att man bör våga och ta för sig, när det är något som man verkligen vill göra och uppleva. Det är bara du själv som förlorar på att inte våga. Och det kan göra att man aldrig känt sig lyckligare, eller för delen upptäcka att "nej, det här va inte något för mig". Livet är kort!
Det är inte värt att jobba dag in och dag ut, oroa sig för pengar och stressa igenom livet.

Ut och lev för fan!


2019-03-30

Saknad

Usch fy och blä.

Jag saknar mina underbara kollegor i Jönköping.
Min extrafamilj. Det värker i mig av sån fruktansvärd saknad.

Jag är så ledsen över att jag inte klarar av att pendla. Dom här 8 månaderna som jag va i Jönköping. Maj till December. Det känns som bara suddigt, vet inte vad jag gjorde under den tiden förutom att jobba och köra bil.
Träffade nästan aldrig vänner, eller gjorde nåt. Va ständigt trött, eller utmattad, men så lycklig på arbetsplatsen, med dessa fantastiska kollegor.

Fick frågan häromveckan om jag ville börja jobba som djurvårdare i Jönköping.
JAAA! Men nej.. jag klarar inte, orkar inte. Så tackade nej..
Tycker det är så synd att jag inte trivs lika bra där jag är nu.
Jag känner mig inte som en i gänget, jag blir osidosatt (eftersom jag är timanställd, man är inte välkommen på utbildningar och annat trevligt då tydligen). Folk börjar mjukna upp. Finns några som är riktigt härliga och mysiga.
Men ja jag vet inte.. jag vill bara trivas som fisken i vattnet, och jag vill ha en fast anställning..


2019-03-06

Desicions

Jag är så splittrad.

Jag känner att jag verkligen vill detta. Vill komma vidare och göra det jag drömt om. Har ev en möjlighet att komma ett steg närmare, som kan hjälpa mig komma dit jag vill.
Men frågan är om det är dumt att kasta det jag gör nu i sjön.
Känns lite som det är det jag kommer göra. Ge upp det för tidigt.
Men jag känner väldigt starkt att jag vill det här.

Får se vad framtiden ger.

Vad ska man göra i ett sånt här läge?

2019-01-05

Hobby

Jaa, jag fick lite små-ångest häromdagen.
Robin och jag pratade om att ha en hobby.

Han förstår inte hur jag kan ha någon livslust när jag inte har en hobby. Nu behöver det ju inte vara på hans sätt, där han blir uppslukad och det är det enda han tänker på. 

Men jag känner att jag verkligen inte ha nåt sådär som jag känner att det här vill jag göra nu.
Förutom att kanske kolla på film/serier.
Men det kan jag inte tycka räknas som en hobby. Hobby för mig är något aktivt. Något man faktiskt gör.
Pratade med T om detta, och hon hjälpte mig med idéer. Så vi kom väl fram till "bokklubb" :).
Jag borde läsa mer. Jag läser väldigt mycket när jag är iväg på semester, eller hemma och solar.
När jag va i Ronneby i somras läste jag en hel del med.
Jag mår väldigt bra av det. Tror att det hjälper mitt minne lite grann med.
Har märkt att jag fått sämre minne, säkert fått detta av min far.

Men jag vet ju oxå att om det är något jag vill göra, så är det att resa. Se saker, uppleva världen. Få njuta av fantastisk natur. DET tycker jag är så roligt.
Problemet där är att det kostar så vansinnigt mkt pengar, och för en som kommer ha det jävligt knapert framöver med pengar så går det inte fantisera om direkt.
Vi har resan till mexiko snart som jag känner kommer vara helt underbar. Så skönt att få komma iväg och se annat. Koppla av, möta nya människor och miljöer. Testa ny mat.

Jag önskar att jag va en pysslig människa, där jag vill skapa, men jag har verkligen inte det i mig.
Greja hemma med saker, typ hantverk är kul. Men i en hyresrätt gör man liksom inte så mkt.
Tänk sen när vi köper ett hus, åh vad jag ska greja och styra då!

Men jag ska lägga manken till att ta tag i träningen igen. Som jag längtat.
Känns superkonstigt att faktiskt ha en massa tid. Har varit ledig sen 21dec (förutom 27-29) så då har jag kommit ner igen. Blir träning imorgon med.
Jobbar extrapass i jkpg idag.
Kul att vara tillbaka men är helt klart inställd på att slippa pendlingen och få lära mig nya saker. Ska bli fantastiskt roligt!

Annars är det andra tankar som snurrar.
Robin och jag har bestämt att jag ska sluta med ppiller nu, så är bara några dagar kvar.
Jag är livrädd och hoppas att det tar tid innan något händer. Händer det inget så känns som att det inte gör nåt.
Samtidigt som jag tycker det är spännande med givetvis.
Vi får se helt enkelt.


2018-07-24

so ronery

Att känna sig ensam i en värld full av människor är en känsla som är fruktansvärt eländig.

Hur kan man egentligen känna sig ensam? Jo, att man får tanken och känslan när människor runt omkring en släpper intresset för en.
Att man inte är intressant att umgås, prata med eller inte vill veta vad som händer i ens liv.
Jag tror samtidigt att vi människor är så uppslukade av oss själva, så stressade i hur våra liv ska se ut och vara, så vi glömmer bort det som egentligen är viktigast. Kärlek och omtanke.

Saker som missuppfattas kan förstöra så mycket.

För min del just nu att dessa tankar och känslor finns beror nog till mesta del att jag jobbar hela tiden, borta hela dagarna, och inte har någon semester med varken Robin eller nån annan av mina vänner.
Och jag har därför inte kunnat göra några planer, då jag har något att se framemot.

Jag är rädd för att jag kommer tillbringa min semester hemma i soffan, Linköping.
Jag vill åka iväg på dagstripper, funderar på att åka iväg ensam till nån stuga till nån stad där jag inte varit förut, men då om nångång kommer jag väl känna mig mer ensam?

Jag önskar att pappa inte hade sålt vårat landställe i skönaro för flera år sen.
Där va det en fristad. Så skönt att vara där, i lugn och ro. Vakna upp på morgonen, gå och sätta sig på farstun i solen med farfar och bara njuta av att dagen. Gå och bada eller ligga och läsa, plocka bär, rota bland alla gamla saker som fanns överallt.
Jag saknar det så förbannat mkt.

Fick tanken förut "varför är jag ens ledig?"
Men jag vet varför, jag behöver sitta ner och inte göra nåt med. Jag behöver socialt umgänge med vänner, nära och kära.